Myrarter

Lasius-släktet består av cirka 80 myrarter. I nord- och mellaneuropa hittar vi 24 av dessa, varav 14 återfinns i Norden. Det är ett släkte med små arbetare och hanar men med stora drottningar. Jordmyrorna är för det mesta aktiva på natten och ses ofta som snällare än andra myror eftersom de inte är särskilt aggressiva. De bygger som namnet antyder sina bon i marken och föredrar jord. I detta släkte ingår några av våra absolut vanligaste myror, bland annat den svarta trädgårdsmyran (L. niger).

Formica-släktet är stort för att vara ett holarktiskt släkte – hela 160 myrarter finner man bland denna artgrupp, varav 27 återfinns i Nord- och Mellaneuropa. I Norden har vi hittat 23 av dessa. Dessa myror är stora, snabba och aggressiva. En del av släktet bygger enorma stackar av skogens rester och använder sedan syra för att försvara sina monumentala fort.

Solenopsis-släktet består av cirka 200 arter. De kallas ofta eldmyror på grund av smärtan som kommer från deras bett. Deras gift kan ge upphov till starka allergiska reaktioner hos vissa personer. Eldmyrorna bildar ofta enorma samhällen och totaldominerar de territorium de slår sig ned i. I norden finns endast en art observerad – Solenopsis fugax (tjuvmyra). Släktet finns över hela världen med särskild koncentration i Nord- och Sydamerika.

Med omkring 1000 myrarter breder Camponotussläktet ut sig över stora delar av jorden. I Norden har vi endast 13 av dessa, varav 4 går att finna i Sverige. Något oväntat har man inte hittat några Camponotusarter på de brittiska öarna. Släktet är Nordens största, sett till faktisk storlek – därav namnet hästmyror. Arterna föredrar att bosätta sig i både dött och levande träd, och ses ofta som ett av de värsta skadedjuren. De gillar nämligen husfasader. Den enda arten som är spridd över hela Norden är även den största – Camponotus herculeanus (Hushästmyra).

Rödmyrorna är lätta att känna igen. De är röd-orangea med bruna inslag och om man tittar riktigt nära ser man hur deras exoskelett är alldeles skrovligt. Släktet Myrmica består av cirka 150 arter varav 14 förekommer i norden. Hela släktets utbredning begränsas till den palearktiska regionen. Arterna bosätter sig gärna i sand, jord eller grästuvor och kan bilda stora samhällen med många drottningar. I folkmun kallas de ”pissmyror” och deras bett kan kännas rejält även för en människa.

Frömyrorna är ett släkte på cirka 400 arter, men endast en av dem förekommer i Norden – Tetramorium caespitum. Arterna ingår i smeknamnet ettermyrorna och är till skillnad från resten av arterna i den gruppen mycket territoriell. De försvarar sitt bo med stort engagemang och är utrustade med kraftiga axel- och käkpartier. Namnet frömyror kommer från att de gärna matar sina larver med olika fröer. I fångenskap ser man ofta tetramorium-arbetare gömma frön och annan mat i sandhögar som de konstruerar. Som skydd och någon slags konservering. Dessa myrarter är i övrigt allätare.