Myrors territorium

I södra USA finns ett bra exempel på de territoriella strider som uppstår mellan olika myror. I detta fall handlar det om en koloni Solenopsis invicta (eldmyra) och skogsmyran Pheidole dentata. Eldmyran är importerad medan skogsmyran återfinns naturligt i området. I jämförelse de två emellan har Pheidole-kolonin inte en chans. Solenopsis-kolonierna kan bli hundra gånger större och vid kontakt förgör de Pheidole-kolonier omedelbart. Trots detta så blomstrar skogsmyrorna och dess kolonier i områden med eldmyror – hur kommer detta sig?

Skogsmyrorna har, trots sina små antal, ett hemligt vapen: soldater. Dessa soldater har enorma huvuden med lika enorma käkar och fungerar som försvar mot utomstående myror. De är Pheidole-kolonins specialförband. Deras supermyror. De utgör cirka 10% av kolonin och använder sina käkar för att klippa av fiendernas ben, huvuden och kroppar.

Medan soldaterna tar det lugnt vid kolonin patrullerar de vanliga arbetarna kolonins territoriet med mål att hitta nya mat samt spana efter fiender; främst eldmyror. När en Pheidole-arbetare får syn på en Solenopsis-arbetare kastar sig den förre fram för att få tag i ett doftprov av den senare, och springer sedan allt vad den kan tillbaka till kolonin. På vägen lägger hon varningsferomoner, i stil med ”jag har stött på en fiende”, på marken och informerar arbetare hon passerar om faran med hjälp av denna doft i kombination med den fiendedoft hon plockat upp. På detta sätt samlas snabbt skogsmyror kring eldmyrorna och inom några minuter är de dödade. Detta är en otroligt viktig del i skogsmyrornas överlevnad – om eldmyrorna hinner hem för att varna sina kolonimedlemmar är skogsmyrorna dömda att förlora – och detta är därför något de lägger mycket energi på. Att ha koll på eldmyrornas territorier och döda eventuella scouter blir helt enkelt livsviktigt för kolonin.

Om en eldmyra trots skogsmyrornas effektiva försvar lyckas meddela sin koloni om fiendens position kommer de att påbörja ett anfall. Eldmyrorna strömmar in över skogsmyrornas territorier och dödar allt sin väg. Med hjälp av sina bakdelar sprutar de gift på skogsmyrorna och kan på så sätt ta hand om de stora soldaterna. Pheidole dentalas arbetare kan jämföras med spartanska krigare. Trots det enorma underläge som tids nog uppstår i en eldmyrekonflikt kämpar soldaterna till sista man (kvinna i det här fallet). De är programmerade att försvara kolonin, och kommer göra det in i döden. När eldmyrorna omringat kolonin stegras aktiviteten i skogsmyrornas bo. Myror springer runt i panik, och plötsligt ”exploderar” kolonin då dess invånare flyr fältet åt alla håll med puppor, ägg och larver. Nu är det var myra för sig, för första gången i deras liv. Till och med drottningen springer ensam. När eldmyrorna tillslut vunnit och överger striden kommer överlevande skogsmyror samlas i boet igen och sakta återuppbygga det som en gång var. Efter några månader har de fött upp nya soldater och allt är som om striderna aldrig hänt. Pheidole-arbetarna hämnas inte på Solenopsis-kolonin. De fortsätter leva som de gjort tidigare – ett bra bevis på hur myror och människor skiljer sig åt. (2)