Symbioser hos myror

Myrors symbioser och samarbeten

Långt innan människan fanns hade myrorna redan ett utvecklat jordbrukssamhälle. Genom samarbeten och symbioser kan myrorna utvinna maximalt med näring från naturen. De mjölkar bladlöss, odlar svamp och andra näringsrika växter.

Trots att myror är en av de mest aggressiva insekter människan studerat har man även upptäckt en mjukare sida. Där man hittar myror hittar man också samarbeten och symbioser med omgivningen. Myror är experter på att utnyttja naturen till fullo, och de tar både växter och insekter till sin hjälp.

Myror och bladlöss

Det vanligaste när man pratar om samarbeten mellan myror och andra djur är utan tvekan deras relation till bladlössen. Myror har i flera miljoner år agerat bönder både i växtriket och bland andra insekter. Många myrkolonier lever ett nära liv med bladluskolonier som de skyddar likt en bonde skyddar sin boskap.

Myrorna ger skydd i utbyte mot att de får mjölka bladlössen på en sockervätska kallad honungsdagg. Vätskan är mycket attraktiv i insektsvärlden samtidigt som den är väldigt nyttig. Det går till så att arbetarmyran närmar sig bladlusen, ger den en lätt knackning med en antenn eller ett framben, och får sedan sin betalning för skyddet den ger. Lusen avger en droppe av den söta vätskan från dess anus och myran suger upp den. Myran fortsätter sedan i denna stil mellan bladlössen i kolonin, och återvänder till sitt bo när den fyllt på tillräckligt med honungsdagg. (1)

Bladlusen får näring genom att suga ut den från den växt som den för tillfället bor på. Den får då i sig alla nödvändiga proteiner, vitaminer, mineraler och till största del kolhydrater den behöver. Hälften av denna näring tar de inte själva upp, utan låter passera och bli en del av honungsdaggen som myrorna matas med.

Bladlöss och myror kommunicerar via feromoner

Forskning har visat att myror och bladlöss delar vissa kemiska språk – alltså det system av feromoner som myror annars kommunicerar med. Till exempel markerar myrorna ”sina” bladlöss med sin kolonidoft. Ett ägandeskap likt de markeringar människans boskap smyckas med. Om en bladluskoloni utsätts för trakasserier kan de utsöndra doftämnen som varnar medlemmarna i kolonin samt de myror som skyddar den. Doften får bladlössen att släppa taget om växten de sitter på och falla ner – de flyr alltså från platsen. Om det finns myror i närheten är de däremot modigare och drar sig undan och väntar på att myrorna ska ta hand om fienden. Värt att notera är att alla sorters bladlöss inte fungerar på det här sättet, utan detta är ett exempel på en mer avancerad symbios bladlus och myra emellan. (2)

Genom att jämföra ”domesticerade” bladlöss med vilda sådana har man kunnat konstatera att de bladlöss som myror skyddar förändrats genetiskt genom åren. Deras försvar är mycket sämre än vilda bladlöss och saknar vissa delar så som ben som tillåter dem att hoppa. Ett tydligt bevis på att evolutionen kan påverkas av sociala strukturer.

Lasius-släktet och bladlöss

Den gula tuvmyran (Lasius flavus) har ett intimt förhållande med bladlöss. Myrarten rör sig sällan ovan jord, vilket är lätt att se då deras ögon är mycket små i jämförelse med många andra myrarter i Lasius-släktet. De behöver inte se så mycket eftersom de spenderar största delen av sina liv under jorden. Lasius flavus utnyttjar därför rotlöss; en lus som liknar bladlusen men sitter under jord på rötter istället för uppe bland växtens blad.

Både svartmyran och gulmyran kan ta hem bladlusägg och bladlösshjordar till kolonin och förvara dem där över vintern i tryggt förvar. På våren placeras de sedan ut på lämpliga betesmarker och flyttas runt när myrorna hittat en mer optimal plats för dem. (3) En studie visar att arten Lasius neoniger behandlar bladlössen som fullvärdiga medlemmar i kolonin, och deras ägg tas om hand på samma sätt som myrornas egna. (4)

Samarbeten mellan myror och växter

Myror ingår inte bara samarbeten och symbioser med andra insekter. De kan även inleda jämställda samarbeten med olika sorters växter. Den indiska växten Nepenthes bicalcarata är en växt som lever på insekter som faller ner i dess ”mun”, en så kallas köttätande växt. Trots detta så kan hela myrkolonier leva i håligheter i dess skaft. Varför?

Precis som med bladlössen har myrorna tagit sin in i denna växts liv och ger den skydd mot växtätare som annars skulle ha angripit den. I utbyte får myrorna en säker plats att bo på (med undantag för att de kan bli uppätna av sitt hem) samt en del av växtens byten. Det finns hundratals fler intressanta olika växt- och myrsamarbeten som alla beskrivits under de senaste 150 åren av forskning på ämnet. (5) Myror blir för växter den perfekta hyresgästen: de skyddar den från fiender, distribuerar dess frön samt tar hand om dess rötter i form av jord och näringsämnen. I utbyte producerar växterna nektar av olika slag som myrorna äter.

Det är allmänt känt inom myrforskningen att myror som bor på växter skyddar dem från andra insekter och skadedjur. Men det man ännu inte gjort tester på, men tydligt observerat, är att myror även kan skydda växten från stora däggdjur så som kor, hästar eller människor. Exempel på detta är Pseudomyrmex-arbetare från Amerika som känner doft av just stora däggdjur och rusar ut från sina bon i växtens stammar, aggressiva och redo att försvara den från attack. Man har genom tester undersökt skillnaden mellan växter med dessa myror och de utan med slående resultat. De växter med myror klarar sig mycket bättre medan de utan får kämpa mot skadedjur, växtätare och andra fiender mycket mer frekvent. (6) Det lönar sig alltså att ingå samarbete med myror om man är en växt på det amerikanska fastlandet.

Källor

1. Bert Holldobler & Edward O. Wilson (1995) “Journey to the ants” s. 143

2. Bert Holldobler & Edward O. Wilson (1990) “The Ants” s. 522-523

3. Per Douwes, Johan Abenius, Björn Cederberg, Urban Wahlstedt (2012) Nationalnyckeln “Steklar: Myror-getingar. Hymenoptera: Formicidae-Vespidae” s. 43

4. Bert Holldobler & Edward O. Wilson (1990) “The Ants” s. 527

5. Bert Holldobler & Edward O. Wilson (1990) “The Ants” s. 530

6. Bert Holldobler & Edward O. Wilson (1990) “The Ants” s. 532