En myrkolonis livscykel

Om man bortser från de arter som tar arbetare med sig till nya boplatser så hamnar de allra flesta drottningar ensamma nere i jorden. Det vill säga om de överlevde parningen och tiden efter den. När de då landat på jorden igen så bryter de av sina vingar med hjälp av sina ben och börjar gräva ner sig. De har innan detta letat efter den perfekta platsen, och grävarbetet börjar först när drottningen är nöjd med denna. När hennes första kammare är klar kommer hon försegla den och leva ensam i många, många dagar. Hon lägger sina första ägg strax efter det och lever under deras utvecklingstid på att hennes kropp bryter ner hennes, nu värdelösa, vingmuskler. De ägg hon lägger är få – hon ska nämligen ensam ta hand om dem ända tills de kläcks som färdiga arbetare. För att ta arten Lasius niger som exempel betyder det att en drottning av den arten ska klara sig utan mat i cirka 8-10 veckor. Samtidigt ska hon föda upp ägg till larver, larver till puppor och puppor till myror.

Larverna är de som växer mest, så de behöver därför mest näring. För att kunna mata dessa små myrbebisar, som faktiskt har munnar, behövs något att mata med. Drottningen använder då det hon omvandlat från vingmusklerna till att producera ”trofiska ägg”. Dessa ägg kan inte utvecklas och används enbart som mat. På så sätt kan hon mätta larvernas munnar och se dem utvecklas till puppor. När de första myrorna, så kallade nanitics (engelsk term), äntligen kläcks kan de öppna upp boet och ge sig ut för att leta mat åt sin svältande mor. (8)

De första arbetarna visar tydligt hur ekonomiska myrorna är när de grundar sina kolonier. Arbetarna är mycket små och svagare än senare generationer. Detta är ett exempel på hur viktigt det är att fördela resurserna rätt i första stadiet av kolonin. Fler arbetare är mer effektivt och kommer gynna kolonin mer än starka arbetare. Drottningen har bara kapacitet att skapa en viss mängd biomassa, och väljer därför att sprida ut den på många avkommor. Ju större arbetarstyrkan sedan blir desto närmare normalstorlek kommer nya individer att komma. (9)

Dessa nanitics uppvisar beteenden som arbetare hos mogna kolonier inte gör. De är blyga och aktar sig för fara. Till skillnad från en stor koloni kan de inte offra arbetare för att eliminera fiender. De behöver all tillgänglig arbetsstyrka för att lyckas överleva i de konkurrenskraftiga omgivningarna.

Så, vad händer då med drottningen när de första arbetarna kläckts? Hon slutar omedelbart upp med de uppgifter hon annars skött: matning av larver, tvättande av den utvecklande avkomman etc. Hon tar direkt på sig sitt livs viktigaste roll som äggläggare och ägnar nästan all sin energi åt att lägga ägg. Hon förlorar sin roll som överhuvud och kommer från och med nu att slaviskt följa arbetarna i hopp om mat och vård. Myrdrottningar är knappast några drottningar som styr sina undersåtar med järnhand. De har ingen åsikt och tar inga beslut. Däremot skyddas de aktivt och tas om hand av arbetarna just på grund av deras centrala funktion som äggläggare. Utan drottningen – inga fler arbetare.

Om en koloni lyckas överleva perioden med de första generationerna av arbetare så kommer den troligen att lyckas. Med tiden växer arbetarstyrkan i antal, kolonin utvidgas och nya territorier tas över. Med fler arbetare kan större byten tas hem och fler fiender bekämpas. När kolonin växt tillräckligt kommer den tillslut att övergå i nästa stadie i sin utveckling. (10)

Det är i detta stadie som överflödiga drottningar elimineras. Exempelvis den gula tuvmyran (Lasius flavus) bildar ibland kolonier tillsammans med andra drottningar. Det ger fördelar då de snabbt kan producera många avkommor. När de första arbetarna kläcks börjar dock striden om tronen, och tillslut har en drottning eliminerat alla andra. (11)